måndag 25 februari 2013

Sverige, Artikel 5 och den Baltiska Snubbeltråden

Sveriges geostrategiska läge har de senaste 20 åren radikalt förändrats. Från att sedan 1945 varit det land som täckte hälften av Västs front mot öst, är vi idag i princip inneslutna av världens starkaste militärallians.

Det mest radikala med denna omställning, utöver det att Soviet föll sönder, är att trots att vi inte formellt* är med i NATO, så har vi ändå kommit att skyddas av vad som kallas "Artikel 5" i NATOs stadgar. Denna artikel är som bekant den viktigaste delen av alliansen, och innebär ett löfte om att ett angrepp på en enskild medlemsstat är ett angrepp på alla. Artikel 5 står idag också för den överlägset största delen av Sveriges försvarsförmåga.

Detta beror på att även fast den inte täcker Sverige direkt (vilket dess danske generalsekreterare Fogh Rasmussen var noga med att påpeka på Folk och Försvar) så innebär ändå Norges och de baltiska staternas medlemskap att varje realistiskt scenario kring ett enskilt väpnat angrepp på Sverige omöjliggörs. NATO kan helt enkelt inte ställa sig vid sidan om Sverige skulle bli angripet, då risken är allt för stor att angreppet endast är det första steget mot att avsevärt försvåra ett försvar av Baltikum. NATO har alltså inget annat val än att försvara Sverige så länge man vill försvara balterna.

Den näst största delen av nuvarande "svensk" försvarsförmågan återfinns inte heller den i Sverige, utan i Finland. Från att ha haft den tveksamma äran av att ge upphov till en ny säkerhetspolitisk terminologi har Finland idag uppgraderat sitt invasionsförsvar till något helt annat än vad som var möjligt tidigare. De hundratusentals motiverade och välorganiserade soldater som Finland kan ställa upp med omöjliggör en snabb och smärtfri konventionell seger för Ryssland.

Finlands nuvarande förmåga är avsevärt mycket bättre än de begränsningar de var tvungna att leva med under Finlandiseringens dagar, även om landet fortfarande är mentalt färgat av den tiden. Att Ryssland skulle kunna se på och tala till ett annat EU-land än Finland (och möjligtvis baltikum) på det sätt de gjorde förra året är svårt att föreställa sig. Att NATO trots detta är än mer impopulärt än det är i Sverige är mycket talande. Hur Ryssland reagerar på finsk politik är förståeligt nog även fortsatt en mycket ömtålig fråga i vårt östra grannland.

Först på tredje plats hittar vi vårt egna, egentligen ganska försumbara bidrag till vår egen säkerhet. Artikel 5 i kombination med det nuvarande finska försvaret har givit Sverige ett geopolitiskt läge som på vissa sätt är det bästa i vårt lands historia. De forna europeiska stormakterna är förenade i EU, Sovjet är borta och det finns ett löfte utfärdat att världens största och bäst utrustade militära stater kommer försvara våra östra och norra grannland...

Och det utan att Sverige egentligen behöver lyfta ett finger! Efter 2004 när balterna gick med har detta allt mer uppmärksammats av svenska regeringar, vilket både medverkar till den fortsatta tendensen till frimodig alliansfrihet från vänster och den nya mer lättsamma synen på Svensk försvarsförmåga från höger. Med tanke på den radikala förändringen i krav på vår egen förmåga sedan murens fall, och hur hypermilitäriserat Sverige var under kalla kriget, så är kanske det nuvarande läget för den svenska försvarsmakten, den yrvakna och mycket motsägelsefulla svenska försvarsdebatten, för att inte tala om den misstänkt låga kvaliteten på många ledande svenska försvarspolitiker, ganska naturlig. Den aktiva frånvaron av deras motsats, blir även den mycket naturlig.

I detta cyniska men mycket sparsamma sätt att se på vårt närområde så spelar Rysslands upprustning och auktoritära utveckling ingen roll. Vår egen förmåga är irrelevant. Varför spendera mer pengar när vi kan både låtsas vara alliansfria och behålla en viss handlingsfrihet, men samtidigt förbereda oss för att vi kan gå med i NATO med kort varsel om vi så skulle önska? Och, som om detta inte vore bra nog, så har vi de senaste tio åren haft friheten att misshandla den försvarseffekt som vi får för våra skattekronor så mycket vi vill. För vad spelar vår egen förmåga för roll när vi kan fortsätta få vad vi får och samtidigt spara en slant?

Men denna, för Sverige, "bästa av världar" gäller bara så länge Artikel 5 utgör ett trovärdigt skydd för Baltikum och Norge. Funderar vi över vad som blir av vår tveklöst viktigaste, och mest missförstådda, försvarsgaranti i framtiden? Den försvarsförmåga denna ger Sverige är som sagt mycket stor, men inte alls lika stabil som den som Sverige får av Finland. Finnarna har som bekant inget annat val annat än att försvara oss genom att försvara sig själva. De ligger där de ligger i förhållande till Sverige och Ryssland.

Och till skillnad från sådana hårda finska realiteter så är Artikel 5 någonting mycket mer osäkert. Det är ett löfte som kan visa sig ha olika innebörd beroende på vem som angriper vem. Är NATO villigt att försvara alla sina länder, med all kraft, under alla förhållanden? Inklusive med kärnvapen? Och om angriparen själv besitter kärnvapen? Denna osäkerhet är både bra och dålig, då den gäller för bägge sidor.

Man kan dock säkert säga att ett land som angriper ett NATO-land idag tar en väldigt stor risk. NATOs styrkor är ännu tillräckligt starka, och ingen kan säkert veta hur långt de andra NATO-länderna kommer att vara villiga att gå för att försvara eller återbefria ett land som blivit angripet. Men det är tveklöst så att Artikel 5 ett löfte om bistånd, en påskrift på ett papper vilken kan upphöra att existera från en dag till en annan. Och detta är ju är ganska mycket snabbare än den tid det tar att bygga upp en kompenserande förmåga, om detta ens är möjligt.

I Sverige har olyckligtvis osäkerheten kring Artikel 5 varit på sin höjd en akademisk fråga, om det varit en fråga överhuvudtaget. Men för många av våra grannländer är osäkerheten kring Artikel 5 en mycket central faktor i alla deras säkerhetspolitiska bedömningar, och ingenting man tar för självklart. Dessa länder nöjer sig inte med den suddiga försäkran som Artikel 5 innebär, utan försöker på olika sätt se till att göra sig oumbärliga likt vad många av de forna öststaterna gjort med sina omfattande och förbehållslösa bidrag till USAs aktiviteter och krig. Även Norge och Danmark gör mycket stora uppoffringar. Danmark deltar i operationer i en omfattning och på ett sätt som vore otänkbart i Sverige.

Norge har i takt med att isen i Arktis börjat oroar man sig allt mer för sitt förhållande till USA. Efter en period av svalare relationer försöker Norge återigen visa sig som en av USAs närmaste allierade och NATOs mest aktiva medlemmar. Det mest talande tecknet på detta, och hur lätt Sverige väger i säkerhetsfrågor, är på det vis man var villig att genomföra det mycket osmidiga beslutet om inköp av de numer enormt dyra F-35 Lightning II. Danmark vill också köpa dessa plan, men kostnaden börjar bli väl hög och måste kompenseras genom att endast ett orimligt litet antal köps in, nedskärningar på andra ställen i budgeten eller, som i Norge, via anslagsökningar.

Anledningen till att både Norge, Danmark och en rad andra av USAs allierade så desperat vill ha detta plan, och därtill är villiga att ha mycket stort överseende med både leveranstid, kostnad och förmåga, är att man vill kunna fortsätta delta i den innersta kärnan av fullt integrerade länder som fullt ut kan delta i USAs framtida offensiva flyguppdrag. Och vill man vara detta måste man flyga F-35, delvis då USAs planer för sitt framtida flygvapen kommer vara beroende av högteknologiska datalänkar inte helt olika de som sitter i svenska plan. Dock kommer denna speciella variant endast att installeras i amerikanska stealthflygplan som F-35, F-22 och B-2 och framtida obemannade system. Genom att hota sortera sina allierade efter användbarhet och lojalitet sätter denna sorts kompatibilitetskrav mycket hård press på mindre allierade att köpa F-35 och inget annat.  

 

Snubbeltrådar

Då den försvarsförmåga som det egna försvaret kan ställa upp är sekundär i jämförelse med det löfte om hjälp som kommer från annat håll, så blir den logiska följden att till varje pris öka den politiska kostnaden för USA och övriga allierade att bryta detta löfte.

Och så länge dessa är förmögna och intresserade av att ge en sådan hjälp fungerar detta mycket väl, även om den sits man sätter sig i, och det pris man kan tvingas betala, kan fluktuera ganska mycket beroende på omständigheter som inte går att förutse. Och även om man gör allting "rätt", så kan ju löften plötsligt visa sig tomma. Ett praktiskt sätt att demonstrera att det finns kraft bakom orden är att placera ut en "snubbeltråd" i form av en permanent närvaro av utländska soldater på egen jord, eller som i Norge, förpositionerad utrustning. Ett annat exempel på detta är de amerikanska soldaterna i Sydkorea. Dessa bidrar endast marginellt till Sydkoreas försvarsförmåga, men fungerar alltså framför allt som ett fysiskt bevis på försvarsgarantin.

Polen resonerar på ett liknande vis när man försöker få USA att stationera förband på egen jord, och snubbeltråden kan även skönjas i det att NATO stationerar flyg i Baltikum och på Island. Detta är även grunden till att de baltiska staterna är allt annat än förtjusta i Sveriges idoga försök att både-vara-med-och-ändå-inte, och att man är direkt negativa till att Sverige skulle delta i deras flygövervakning. Från deras synvinkel måste allt som ens potentiellt kan försvaga Artikel 5, och öka den press de upplever från Ryssland, undvikas.

Och då Artikel 5 idag det främsta skyddet för Baltikum mot Ryssland, så måste denna attityd mötas med förståelse och respekt. Särskilt med tanke på att balternas NATO-medlemskap och svåra geografiska läge kommit att utgöra ett tursamt men en aning oförtjänt skydd för Sverige.

Nästa inlägg kommer peka på ohållbarheten hos den ovan utmålade strategin, fråga sig var Europa och USA är på väg någonstans, och hur detta i sin tur påverkar oss.

* Informellt är vi förstås redan med. Hela vår försvarsreform har inriktat sig på NATO-kompatibilitet och deltagande i alliansens aktiviteter till den grad att vi numer är mer "NATO" än många NATO-länder. De enda som ännu inte förstått detta är som vanligt svenskarna själva.

Det är talande att Sverige fick högst antal röster av alla potentiella medlemsländer när 59 NATO-experter fick svara på frågan kring vilket land de helst skulle se i NATO. Även om jag är kritisk mot Sveriges agerande i dessa frågor är det tydligt att vi än så länge överträffar en grupp NATO-länder som inte spelar någon konstruktiv roll i alliansen. Exempelvis Grekland lyckas, trots sin relativt stora militärbudget, få flest röster som det land man helst skulle vilja kasta ut!

fredag 15 februari 2013

Ett svar på en fråga: Varför räcker inte 40 miljarder?


Det är en väldigt central fråga signaturen Ulol ställer på Wisemans Wisdoms. Det är riktigt att 40 miljarder är mycket pengar, men samtidigt måste dessa pengar sättas i ett sammanhang: Vilken uppgift är det som kan behöva lösas? Vilka verktyg är det som vi behöver för att lösa uppgiften? Vad kostar dessa verktyg? Av vem och på vilka grunder bestäms försvarets utformning? Så som jag ser det, så finns ett antal faktorer som gör att 40 miljarder inte räcker. Nedan är tre. Det finns med säkerhet fler, men dessa anser jag ha störst betydelse.

Den första har att göra med övergången från värnplikt till yrkesförsvar (som för övrigt var skandalöst uselt genomtänkt). Värnplikt är en sorts skatt i natura som tas ut av befolkningen, likt ett dagsverke förr i tiden, och med vilket man kan begränsa de reda pengar behöver spenderas på försvarets personal. Värnpliktiga har lite betalt och bor på logement under utbildningstiden. 

Här hittar vi en del av orsaken till att Finland får så mycket mer effekt för halva Sveriges försvarsbudget: de massiva mängder av gratis arbetstid som människor på alla nivåer bidrar med. Om värnplikt och annan "gratis" verksamhet är att betrakta som skatt så innebar värnpliktens avskaffande en sorts skattesänkning. För svenska försvaret innebar värnpliktens avskaffande att personalförsörjningen, som sett från försvarsbudgetens snäva vinkel tidigare varit billigt och i princip garanterad, helt plötsligt blir väldigt osäker, komplicerad och dyr. Detta är sant både för den menige yrkessoldaten, men än mer sant för de mer kvalificerade uppgifterna där man nu konkurrerar med andra delar av samhället där löner ligger på runt två gånger den lön försvaret har råd att erbjuda, och som antagligen har bättre villkor och en mer stabil och förutsägbar vardag.

Men producerar då inte ett yrkesförsvar bättre soldater? I teorin ja, då den genomsnittlige yrkessoldaten skulle kunna tänkas ha hög motivation och vara villig att förfina sina kunskaper över en längre tid. Men detta är sant endast om man ser till att göra yrket så attraktivt, och framtidsutsikterna goda vid skada eller karriärbyte att de bästa söker och stannar kvar en längre period, och att man har råd att öva, understödja och anställa tillräckligt många av dessa soldater så de lär sig och blir bättre.

Detta har på väldigt många platser visat sig vara både dyrt och svårt. I USA, med världens största och mest vältränade frivilliga styrkor, så får soldater en lön som är bättre än motsvarande i privat sektor samt sjukförsäkring, betald skolgång och en generös pension. Det är även en ingång till medborgarskap. Dessutom är USA:s väpnade styrkor den mest beundrade och betrodda offentliga institutionen! Men så ligger också de amerikanska försvarsutgifterna på 4,5 procent av BNP, mot Sveriges 1,1. Andra länder, vilka likt Sverige inte anser sig ha råd att jaga sina soldater med förmåner, respekt och pengar, men ändå försöker införa yrkesförsvar dras med mycket stora vakanser eller svårigheter. Detta inkluderar Ryssland, men de lägger nu mycket mer krut på problemet.

De pengar vi spenderar på personal idag är inte ens i närheten av att fylla det hål som uppstått i försvarsbudgeten på grund av värnpliktens avskaffande. De heltidsanställda soldater vi utbildar idag tar ungefär dubbelt så lång tid att komma så långt som den nivå värnpliktiga var vid efter ett år, och de stannar inte tillräckligt länge för att de ska bli bättre. Dessutom kan man resa frågetecken över hur hög kvalitet många av de nya soldaterna har jämfört med under värnpliktstiden.

Det finns bra anledningar att överväga yrkessoldater, då deras potential i yrket är högre, men om man gör det i tron att man samtidigt kan dra ned på försvarsbudgeten är det inte en bra idé. Gör man ändå detta, som nu, så kommer man oundvikligen att skapa en försvarsmakt som blir väldigt liten eller bara existerar i finansdepartementets grumliga fantasier om en fjärran framtid som aldrig riktigt kommer närmare. Det värsta av allt är att detta kunde räknats ut från början, men viljan att leta upp och ta till sig sådan information var tydligen begränsad.

Den andra anledningen till att vi får dålig effekt av våra miljarder är att den typ av materiel som vi behöver för att kunna möta ett kvalificerat hot av det slag Ryssland befaras besitta om 10 år är mycket omfattande och dyr. Det moderna kriget utspelas snabbt, och är extremt teknologiskt krävande. Vapen som tidigare var relativt ineffektiva (som konventionella ballistiska robotar) har idag med GPS (GLONASS), nya material och digital teknik blivit dödligt farliga. Det är också mycket svårt att gömma fasta installationer från en motståndare med spionsatelliter. Att få effekt av en viss typ av system väldigt komplicerat och kräver att många enskilda system samverkar. Detta är speciellt sant i luften och på och under havsytan.

Exempelvis Finland kan få hög effekt då de valt att använda förhållandevis billiga och relativt lågteknologiska system i stora kvantiteter, samt spetsat detta med extremt motiverade soldater och strategiska inslag av högteknologi. Dock är det krig de med rätta förbereder sig för av ett helt annat slag än det vi riskerar att hamna i. Om vi antar att en minimal målbild bör vara att kunna hålla Gotland samt skydda fastlandet från angrepp så bör vi ha förmågan att kunna fånga upp ett anfall på och över Östersjön. Detta innebär en satsning på Marinen och Flygvapnet.

Ryssland har en rad mycket kompetenta system som vi måste mäta oss mot, i potentiellt mycket stora kvantiteter. Det sägs att Rysslands militär är rostig och dåligt tränad. Detta är till viss del sant, men Rysslands militär är också absurt stor och gömmer stora variationer i kvalitet. Inom vissa områden som missilutveckling är de i världsklass redan idag. En anledning till det är att de aldrig slutat planera för det konventionella kriget mot en jämbördig eller överlägsen motståndare (NATO), något som man i Väst i princip slutat bry sig om.

Den tredje anledningen till våra 40 miljarders otillräcklighet har att göra med "problemet" att vi i Sverige har en ovanligt stor försvarsindustri. Detta är egentligen inte negativt alls utan mycket positivt då den svenska försvarsindustrin är fantastiskt mångsidig, och dessutom är en av världens mest konstnadseffektiva och håller mycket hög teknologisk standard (Insight s.66). Att ha denna typ av expertis och kunna egenutveckla och modifiera dessa typer av system är ovärderlig. Tyvärr blir det en konflikt mellan industrijobb och försvarsförmåga när man inte har tillräckligt mycket pengar, och den kampen vinner industrin varje gång då det är där rösterna finns. Följden blir att i princip inget av de kostsamma nyinköp vi nu gör kommer kunna användas på något vettigt sätt under nuvarande politik.

De nya Gripenplanen är för få, men kommer framför allt få svårt att överhuvudtaget överleva ett krigs första timmar, då de utgör ett primärt mål för kryssningsmissiler och ballistiska robotar vilka vi varken har eller planeras att ha skydd emot. Det "kvalificerade luftvärn" som efterfrågades för att skydda och komplettera de 60 Gripen E regeringen beslutat om kommer enligt regeringen att utgöras av ett system som inte har en sådan förmåga. Det fåtal flygplan som eventuellt överlever kommer därefter få problem med saker som ledning, landningsbanor, beväpning, och fientligt luftvärn. Visbykorvetterna är för få, samt saknar besättningar och luftvärnsrobotar. Ubåtarna är kanske det som klarar sig bäst även i framtiden då de är relativt självgående, men de är för få, kommer få problem med besättningarna, och kan knappast kompensera för allt annat. Det går att fortsätta.

Utöver det har vi en mängd materiel till Armén som är ruskigt gammal och behöver förnyas. Hade Sverige inte haft försvarsindustrin hade vi kunnat prioritera Armén fullt ut, tänka i nya banor och få en låg men åtminstone mätbar effekt inom de 40 miljarderna. Som det är nu tvingas försvaret köpa ny teknologi oavsett om de kommer kunna använda dem eller ej. Jag vill understryka att vi definitivt behöver de förmågor som ska införskaffas, samt att försvarsindustrin är en ovärderlig resurs som vi inte får slösa bort, men det ska i så fall till mycket mer pengar om de saker vi nu införskaffar ska kunna uträtta någonting.

Idag är Sveriges försvarsförmåga blygsam, men långt mycket bättre om man jämför med hur usel den kommer bli i framtiden om nuvarande politik drivs igenom inom de 40 miljardernas ekonomiska ram. Man bör påminnas om att den mycket låga försvarsförmåga som illustreras i de spel som KKRVA har utfört förutsätter en budgetökning på 5-6 miljarder per år, samt det i min mening mycket optimistiska antagandet att personalförsörjningssystemet levererar utlovat resultat.

ÖB har varnat för att vi kommer tvingas lägga ned ett vapenslag, då pengar och uppgift inte går ihop. Långt mer sannolikt är att osthyveln kommer fortsatta vina genom luften, och pengarna slösas bort på tveksamma rekryteringskampanjer, potemkinbataljoner och avancerade vapen som knappast går att använda i en organisation som inte sitter ihop.

Risken vi står inför är möjligheten att om tio-femton år så har den ryska militären ha filat bort de största bristerna. Hur världen ser ut då, och vem som kontrollerar dessa styrkor vet vi inte. Väntar vi och ser hur det går, ja då kommer det vara för sent att göra något åt det. Att hålla jämna steg med detta rent materiellt kommer ta tid och bli dyrt. Därtill kommer det kosta att få personal, oavsett om vi väljer att betala denna kostnad i reda pengar eller i natura (värnplikt). Danmark har visat att det går att kombinera värnplikt med ett mer dynamiskt typ av försvar.

Ett annat alternativ är en kombination av dessa, likt det man har i Norge. Allmän mönstring och i princip frivillig värnplikt sköter rekryteringen på basnivå, medan en kärna av yrkessoldater för olika syften sedan kan rekryteras bland de värnpliktiga. Till skillnad mot någon som söker direkt utifrån, så har dessa soldater redan mycket god insikt i vad de ger sig in i, vilket i sin tur gör att pengarna man nu lägger på reklamkampanjer kan läggas på löner. Dessutom minskas risken för att missförstånd kring yrkets karaktär gör att de hoppar av inom ett eller två år. Detta skulle även gynna officerarutbildningen som just nu har stora problem att fylla platserna.

Sedan kan man fråga om detta spelar någon roll? Kanske vi inte kommer behöva något försvar, det är ju osannolikt att Ryssland skulle vilja angripa Sverige? Och kommer inte allting lösa sig bara vi går med i NATO? Dessa frågor får lämnas till senare inlägg.